Storm och snö

Är väl svårt för någon att missa att det stormiga vädret i Sverige idag. Det har i stort sett bara varit stormvindar fram till nu på eftermiddagen men nu kom (äntligen) snön också så det är faktiskt riktigt mysigt att titta ut. Mindre mysigt att gå ut med hunden men det är ju sånt man bara måste göra.

Jaha, hur gick det med “Det är dags” då? Jo, det har börjat i alla fall kan man säga. Ställde mig på vågen imorse igen och den visade i alla fall 63,4kg. Mindre än mina 65,någonting så det känns ju positivt och det betyder att resan till målvikten är lite kortare än vad jag trott. Igår tog jag mig t.o.m ut och sprang 4km på min lunch, sedan åkte jag och tränade innebandy på kvällen även om jag inte egentligen ska vara med längre pga min axel som ska opereras nu någon gång i vår.

Idag ska jag försöka ta mig iväg till gymmet och träna lite bröst och armar för någon springtur i detta oväder blir inte av. Inte så sugen på att sätta mig i en kall bil heller för den delen men om det ska hända något får jag ta mig i kragen och gå ut helt enkelt. Men jag har självklart jobbat lite idag, men fick även för mig att pröva på en liten Youtube-film, så jag bjuder på den här nedan.

Sömnig fundering – Sociala medier

En sak som slagit mig på senaste tiden är att det känns som att sociala medier, främst Facebook och twitter, inte längre är så poppis. Jag menar, jag har aldrig varit den som skriver statusar hejvilt och checkar in på ställen så fort jag kliver utanför dörren, jag har alltid bara uppdaterat mina profilbilder eller lagt ut en bild på Instagram. Men det känns som att fler och fler blir så.

Idag har jag kanske varit inne på Facebook 4-5 gånger på telefonen, och fortfarande nu mitt i natten nästan hela 12 timmar senare så får jag fortfarande upp samma saker i mitt flöde. Eller är det jag som gjort så att Facebook tror att jag inte är intresserad av mina vänners saker (vilket jag iofs inte är, bara mina närmaste)?

Har folk börjat vakna upp och inse att man inte kan spendera 4011 timmar om dagen i sin telefon utan faktiskt istället gör något? 🤔

Det är dags

Efter en lång tids tystnad känner jag att jag vill ha någonstans där jag kan skriva av mig, och samtidigt kanske vara lite kreativ. Jag vet att jag skrivit detta förut och det går i perioder. Men nu är det inte för någon annan utan det är för mig.

Det är dags för mig att ta tag i mig själv. Inte bara att jag antagligen fortfarande är utbränd och har någon underliggande depression så ska jag nu ta tag i både min vikt och hur min kropp ser ut. Jag har varit uppe i hela 65,5 kg och jag har aldrig vägt så mycket i hela mitt liv. Nu ligger jag runt 64 kg, men det är också för mycket. Jag känner själv hur dåligt jag mår, inte bara hur jag ser ut utan hur jag känner mig också. Jag har ingen energi längre, jag är trött hela tiden och vill inte göra någonting. Jag är sur och tvär och min stackars älskade pojkvän får lida utav det. Inte för att han alla gånger gör det lättare då han kan vara den slarvigaste personen på denna jord, men han mår inte bra av att jag inte mår bra. Så nu ska det bli ändring!
Nästa vecka börjar jag med Viktväktarna, kanske inte det de flesta skulle köra på men jag vet att det funkar för mig och jag gillar det. Jag får fortfarande äta nästan vad jag vill och det passar mig alldeles utmärkt som i stort sätt typ trycker i mig allt i matväg, bortsett från Sushi, blä..

Men som tur är har vi vårt lilla glädjepiller i form av den största drömmen i hela mitt liv, att äga min egna lilla hund, Django!

What a wonderful world

Ja, för en gångs skull så är det inget som tynger ner mig. Jag känner mig fri, glad och .. lycklig!
Jag trodde inte jag skulle få använda det ordet så pass snabbt som jag nu kan göra. Jag vet inte om det kan ha att göra med vädret, men det har definitivt att göra med att jag kan se en framtid och det har jag inte gjort på några månader. Allt har bara sett svart och omöjligt ut.

Och idag av alla dagar så känner man verkligen att vi är på väg på rätt årstid. Sommaren!

PicMonkey

En dag i ljuset

spring-276014_1280Inte min bild, från pixabay.com

Det är det jag skulle behöva nu, en dag ute i det fria med bara mig själv och mina egna tankar. Försöka reda ut allt trassel jag har i huvudet, att få vila från alla måsten och beslut om min framtid. Sommaren är äntligen på väg och solen har kommit allt annat än för tidigt. Med alla sommarvisor jag kan komma på försöker jag tränga undan alla hemskheter och försöker känna den känsla man fick när man var liten och sommarlovet närmade sig. Det fanns inget bättre än när alla skoluppgifter var inlämnade och man kände en slags frihet över att vara i skolan men ändå inte ha några måsten. Sitta ute i solen på rasten med sina vänner, känna att livet är inte så dumt ändå, och ha ett helt sommarlov att se fram emot.

It´s okay to be not okay.

Något som många missunnar sig själva och andra. Men det är faktiskt okej att vara ledsen, må dåligt, vad som helst. Du har all rätt i världen att ibland bara slänga täcket över huvudet och gråta skoningslöst. Vare sig det är av hjärtesorg, stress eller bara för att lätta på trycket.

Detta är något jag inte har tillåtit mig själv att göra på många år, att må dåligt över allt som har hänt i mitt liv vilket har gjort att jag nu är deprimerad. Och det hela började gå utför såklart pga av en av alla dessa killar som helt enkelt inte var bra för mig som gjorde att jag då bestämde mig för att aldrig träffa eller vara med en sådan människa igen, i samma veva gick även min mormor bort, min enda fasta punkt här i livet som alltid stod på mig sida vad som än hände. Och efter det så fick jag en smäll på näsan när nästa grabb klev in i mitt liv med stormsteg, snirklade sig runt mitt redan svaga hjärta och har det än idag i ett järngrepp. Det är där någonstans under den processen som jag insett att jag har en del saker att ta itu som jag gömt undan för mig själv i nästan 13 år. Känslor, tankar, frågor från vad det var som hände när min pappa gick bort. Undangömda känslor som blir missriktade som bara visar ännu mer hur mycket jag har att ta itu med och att jag måste prioritera det. Men även om jag själv har accepterat att jag mår dåligt och behöver hjälp för att komma vidare, så känner jag att det finns människor i min närhet som inte vill låta mig ta itu med det här och faktiskt inse att depression är en sjukdom, en sjukdom som man behöver hjälp att komma ur.
Nu skriver jag inte det här för att det ska vara synd om mig, tvärtom så vill jag absolut inte att någon ska tycka synd om mig. Det enda jag kräver är förståelse, förståelse för att jag har saker att ta itu med som jag bara har skjutit undan för att världen omkring mig alltid har sagt att det är så jag ska göra för att komma vidare.

Men för mig är det inte så, jag måste få känna för att kunna komma vidare och första steget till att må bra är att tillåta sig själv att må dåligt för att kunna hantera situationen och lära sig leva med det. För just nu lever jag inte med det, jag skjuter bara fram det.

Tomhet

Det är vad jag känner just nu, det är så tomt och ödsligt att jag får panik. Jag kan knappt vara inne på facebook i rädslan av att det ska komma upp något om dig. Jag vill inte se, jag vill glömma, jag vill glömma bort det jag känner för dig och det som hänt mellan oss. Jag vill glömma bort allt du sagt till mig, allt jag har sagt till dig. Allt jag någonsin tänkt om dig önskar jag bara kunde försvinna, jag vill återställa mitt hjärta till hur det var innan du kom in i bilden. För jag är så förstörd just nu att jag vet inte om jag någonsin kommer våga igen. För det enda folk säger är att det är inte sista gången det här händer. Nej, det är just det. Jag kommer inte orka en gång till, då vet jag inte vad jag gör.

stop

Fan ta dig

Hur jag kan tycka om någon så mycket som orsakar mig så mycket smärta?

Hur och varför utsätter jag mig för det gång på gång när jag vet hur det kommer sluta, när jag vet hur det börjar, när jag vet varför. Varför blir man så oerhört puckad så fort känslor blir inblandade? Men jag ville pröva, jag ville se vart det skulle leda oavsett smärta. Jag satsade då jag trodde vinsten var värd uppoffringen, men nej. Det var inte värt det.
Jag vill ändra ordet älskar till hatar, jag hatar dig för att du orsakat mig den här smärtan. Jag hatar dig..

through

This pain

Fan fan fan, jag vill inte. Varför gör det så inåt helvetes jävla ont just den här gången? Varför kan det inte bara vara ett par dagar och sen gå över?

Jag drömmer mardrömmar, även om jag inte sover. Jag lever i en konstant mardröm som aldrig vill ta slut. Jag har jämt och ständigt en obehaglig känsla i hela kroppen samtidigt som hela min kropp skriker efter dig, din närhet. Det gör så jävla ont, jag vet inte hur många nätter som jag krampaktigt kramar en kudde och nästan skriker efter dig för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan hålla på att somna så kommer det som ett slag i magen, jag vill kräkas för att det känns så mycket, vad ska jag ta mig till? Varför gör det så ont? Var gör det så jävla ont?
image

Silence is gold

Det har varit tyst några dagar, tvärtemot vad det har varit i mitt huvud. Kan inte förstå hur man egentligen kan tänka så mycket och få för sig så mycket saker att man till slut förvränger verkligheten för sig själv. Nu har jag väl kanske inte förvrängt allt, tankarna har mer gått över till önskningar. Önskningar som hoppas på att bli uppfyllda men som jag samtidigt vet inte kommer bli uppfyllda. Jag har även drömt hemska saker, som att min farmor dör eller mina vänner. Försöker google på vad det betyder, men känns inte som att jag hittar något vettigt om det…

Nej, jag kommer inte å så mycket mer att skriva just nu. Som sagt, silence is gold!

IMG_0361